Varför jag börjar blogga

Egentligen ville jag inte börja blogga. För vad är egentligen en blogg? Det är en dagbok. Men om den gamla sortens dagbok (med lås och robusta pärmar) var en symbol för det privata, så är bloggen dess motsats - en dagbok vars pärmar är lika genomskinliga som de inglasade husen i Nya Hornstull. Det är fundamentet för vår tidsålder. Allt ska vara synligt. Allt ska vara tillgänglig.

Bloggen som sådan är den ultimata symbolen för detta exhibitionistiska samhälle, där vi inte bara förväntas visa upp oss, utan också att vilja visa upp oss. Att vara alltför privat misstänkliggör dig. "Har du ingenting att dölja, har du ingenting att vara rädd för". Vi känner igen frasen, från de diskussioner om övervakningskameror och FRA som låg i tiden för några år sedan. Idag verkar det som att denna fras bytts ut mot följande: "Döljer du någonting, så är du rädd". Transparensen har blivit ett tvång.

Ändå börjar jag blogga. Den senaste månaden har jag skrivit ovanligt mycket. I samma vända har jag börjat fråga mig varför jag egentligen skriver. De tankar som väntar på att bli nedskrivna finns ju redan inom mig, ofta i en mycket klarare form än den språkliga. Egentligen finns det bara en enda anledning att omsätta tankarna i ord: att låta någon annan ta del av dem. Detta innebär inte att jag kommer lägga ut hela mitt liv i text. Det här är en censurerad blogg. Vissa saker vill jag hålla för mig själv. Saker som är så stora att de mår bäst av att stanna i en liten svart bok vid sängkanten. Andra saker som töms på all mening då de uttrycks i ord.

Men vissa saker vill jag visa upp. Jag vill visa att jag har hemligheter, vissa offentliga, andra inte. Jag vill ansluta mig till den kör av röster som går till angrepp mot dagens samhälle. Jag vill med denna blogg skapa motsatsen till en arbetsintervju. Ni ser inte mitt ansikte, ni ser inte min påklistrade framåtanda. Vad ni ser är det dolda - det som jag kontinuerligt rensar ut från min personlighet när samhället kräver det. Det som ingen arbetsköpare efterfrågar.

Nej, egentligen ville jag inte börja blogga, men nu redigerar jag den här sista meningen utan att riktigt veta hur jag kom hit. Det får väl bära eller brista. 

(Bloggens titel kommer från en låt med The Tough Alliance.)