Tankar från första maj

Jag vaknar kvart över nio. Tar en dusch, en huvudvärkstablett, en kopp kaffe, två ägg, en ostmacka. Det är stressigt; som inneboende måste jag hinna städa upp efter mig också. Men det går ihop. Jag hinner. Utanför fönstret skiner solen; genom sprickorna i asfalten lyser stranden vit. Det är första maj. Jag visslar Internationalen i trapphuset, nynnar den medan jag springer ner mot stationen. Mina klapprande steg ekar mellan de vita väggarna.

Jag har lovat att möta M klockan elva för SAC:s demonstration på Sergels torg. Jag kommer bli sen, men jag har musik att fördriva tiden med. 

We don't mind democracy,
we have our ways around it.
This new improved hypocrisy
will help us to impound it.

Det är musik för drömmare, och den socialistiska drömmen kräver en drömsk socialism. Bredängs monoliter reflekterar majsolen. På gångvägen långt där nere går föräldrar med barnvagnar. De kastar solkatter mot mig; jag fångar dem i handen.

M och J väntar i Kulturhusets skugga. Vi tar en cigg innan talen börjar. Någon säljer senaste Brand, femtio spänn. Jag kan såklart inte motstå att köpa den. M påpekar att jag inte borde klaga på min ekonomi - hon ser mig köpa saker varje gång vi ses. Det ligger någonting i det. Talet är slut, en man spelar Vreeswijksånger. De handlar inte om oss. Vi stannar inte särskilt länge. Klockan är inte tolv än, men det är stekhett och värmen ser ut att hålla i sig. Ner i den svala tunnelbanan.

(Skarpnäck, 2 min.)

Vid Medborgarplatsen möter vi en annan M och A. Vänsterpartiets fanor och banderoller täcker torget. Demonstranterna har inte plockat upp dem än, och där de ligger på marken bildar de ett lapptäcke i olika nyanser av rött. Ett annat parti har ställt upp sitt bokbord en bit bort. Det där partiet kommer alltid hit. Jag kommer att tänka på någon, på en fest för ett tag sedan.

Tre talare, de ökar i aggressivitet. Ett band går på scenen. De har inga trummor och byter instrument lika ofta som de byter låt. Det känns orepeterat och klumpigt men ändå, på något vis, fantastiskt. Jag kommer minnas dem resten av mitt liv. 

När bandet spelat igenom sin repertoar tre gånger, och vi har brunnit upp i solen, börjar tåget röra på sig. Vi springer ner för Götgatan medan gästerna på de dyra fiken stirrar förvånat. När vi går genom Gamla stan ansluter sig några från en krog till demonstrationen. Jubel. Så passerar vi Slottet.
  
- Var ska vi bo?
- Där ska vi bo!

En pirog i Kungsträdgården, trettio spänn för årets bästa lunch. Körsbärsträden har inte börjat blomma, så vi går vidare. När vi når Norrmalmstorg har revolutionen blivit inställd. På den här sidan av Stockholm är första maj en vilodag.

Norrmalmstorg är också den plats där fyra människor togs som gisslan en sen augustidag för fyrtio år sedan. Händelsen blev världskänd; till synes utan förklaring allierade sig gisslan med den man som lindat snaror runt deras halsar. Idag är platsen lugn. Någon kilometer bort håller Socialdemokraterna tal på Norra Bantorget. De talar om affärsplaner och entreprenörskap, om en handskakning mellan arbete och kapital. Det lämnar en bitter eftersmak. Kanske hade Norrmalmstorg varit en mer passande plats för ett sådant möte.

(Fruängen, 3 min.)

Jag och F går längs Hornsgatan nu. Hela gatan är avspärrad, det går att springa från den ena trottoaren till den andra. Klockan är kvart över fyra, eftermiddagssolen lyser varmt. Demonstrationen saknar slagord men vibrerar av kreativitet, av potential. Vid Hornstull stoppar vi de dyra bilarna från att komma in i staden - no pasarán. Stadsdelens invånare sticker ut sina huvuden genom fönstren, nyfiket. Någon har hängt ut en SAC-fana från balkongen. Jubel, slängkyssar. En näve uppsträckt, en knopp som väntar på att brista, som La Mano. Vi väntar på tillstånd att gå över Liljeholmsbron och ser snutarna svettas i sina uniformer.

Vi tar staden tillbaka!

Den mormonska läran predikar att alla rättrogna vid den yttersta domen kommer samlas på en äng, varifrån de ska stiga upp till himmelriket. Jag tänker mig att det är en stor, rund äng, på eftermiddagen, där sommarsolens strålar faller över mörkgröna blad. Jag tänker mig att denna plats mycket väl kan likna parken i Liljeholmen, där en gul buss nu står parkerad, och där utmattade kamrater slår sig ner i gräset för att vila. Vi har nått fram. Men någon himmel finns inte; det vi vill ha måste vi skapa här och nu. Jag minns ett slagord: "Himlen åt prästerna, helvetet åt kapitalisterna, jorden åt proletärerna."

(Norsborg, 5 min.)

På vägen hem känner jag mig ensam. Frikopplad från ett större sammanhang, som jag inte trodde mig tillhöra förrän idag. Nu är det för sent att njuta av det - den förvandlade staden har redan flutit tillbaka till sin gamla form. Samtidigt bär jag, och förhoppningsvis också mina kamrater, med mig en starkare tro på att ett annat samhälle är möjligt. Vi är många, vi är fler än dem. Det enda vi behöver göra är att låta nävarna blomma och ta tillbaka vår stad.