I ett varmt rum om natten föreställer jag mig mina fötter, som nu ligger stilla på sängen, delvis begravda i sand under en mulen sommarhimmel. Kanske är det Östersjön som ligger framför ögonen på mig, möjligtvis är det Skagerrak; i vart fall ligger stranden innerst i en halvmånformad bukt, där den omges av grå klippor som skymmer merparten av horisonten, frånsett en liten glipa i den motsatta änden, ett kikhål ut mot oceanen och en port för tångdoftande, kindbitande vindar. Den enda vegetation som trotsar dessa vindar är de hårda, vassa grässtrån som tappert sticker upp ur sanden. En förbiblixtrande förnimmelse -- jag är livrädd för att skära upp fotsulorna på grästovorna. Istället söker jag mig till vattenbrynet, där jag ägnar mig åt att samla solblekta blåmusselskal i mina kupade händer. Så småningom låter jag dem falla till marken, krossade. Skärvorna rasslar, i ultrarapid, som en knastrande, primitiv inspelning av vattenmassornas brus.
Du dansar nu, men till vad? Här finns inga andra ljud än vinden i gräset, musselskalens urblekta rasslande och vågornas kaskader vid vattenbrynet. Kanske kan du utläsa ljudvågor i klippornas konturer, kanske känner du rytmen i de regndroppar som just börjat falla men ännu inte nått marken. Kanske vet du inte själv vad det är för något, detta tysta som du dansar till.
Vi lämnar inte stranden. Vi kan förstås inte veta, men av allt att döma har solen naglats fast på en viss punkt bakom molntäcket. Natten kommer aldrig, och regnet når, av någon outgrundlig anledning, aldrig jorden. Den här dagen varar för alltid. Visserligen utvecklas så småningom mina teorier om klippornas konturer och regnets rytm till svindlande, vindlande vetenskaper om dansens och strandens natur, men dina rörelser förblir desamma -- extatiska och oförståeliga. Inga ord uttalas heller under under denna epok, som förblir omätbar i avsaknad av skiftningar mellan dag och natt, månad och månad, år och år. Tre och endast tre ljud: vinden, skalen, vågorna (så småningom växer en tideräkning fram med grund i det sistnämnda ljudet). Två världar: den tänkta och den levda (i allt väsentligt orelaterade). En tanke: i ett varmt rum om natten, omformad i oändlighet, sakta stelnad till språk.
Vi lämnar inte stranden. Vi kan förstås inte veta, men av allt att döma har solen naglats fast på en viss punkt bakom molntäcket. Natten kommer aldrig, och regnet når, av någon outgrundlig anledning, aldrig jorden. Den här dagen varar för alltid. Visserligen utvecklas så småningom mina teorier om klippornas konturer och regnets rytm till svindlande, vindlande vetenskaper om dansens och strandens natur, men dina rörelser förblir desamma -- extatiska och oförståeliga. Inga ord uttalas heller under under denna epok, som förblir omätbar i avsaknad av skiftningar mellan dag och natt, månad och månad, år och år. Tre och endast tre ljud: vinden, skalen, vågorna (så småningom växer en tideräkning fram med grund i det sistnämnda ljudet). Två världar: den tänkta och den levda (i allt väsentligt orelaterade). En tanke: i ett varmt rum om natten, omformad i oändlighet, sakta stelnad till språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar