11 januari

Kommer hem halv tio en morgon, sover en stund och vaknar helt uppsvullen, svettig i lakanshavet. J kommer förbi för att hämta upp något hon glömt, säger åt mig att inte lägga mig igen.
 
Och ett täcke av små bulliga moln välver sig över staden när jag vadar ut i vårvinterhöstens tapetklisterljus, ner till kanalen och ölbron, fastnar för femte gången sedan december med Anyurus Omega i handen, i metaforen om att blandas ut som te och hur den sammanfattar hela varat, hela den kontur mellan liv och död, mellan liv och liv, som är lika suddig som den mellan vätska i vätska -

Hur ett liv dröjer kvar efter det är borta. Som tankar. Som psykogeografiska riktningar, som nej den där bänken är för tung av sommarkyssar för att passera. Som sesamfrön utspillda över köksgolvet av engångälskade händer. Odammsugbara.

Och hur det språk som livet använder, till att bygga världen kring sig, finns uppbyggt långt före dess fysiska tillblivelse. Hur allt i livet kommer utifrån, sugs in genom ögon, öron, munnar, omvandlas till ryggkotor, revben, forsande blod. Hur alla de här beståndsdelarna fanns där hela tiden. Bara inte på samma plats.

Jag lämnar värme i luften kring mig, inbrända bilder på människors hornhinnor, bilder som redan är på väg att suddas ut och ersättas. En del av mig går, en del dröjer kvar. Och sedan virvlar jag hemåt.