24 augusti

Din hud är mjuk. Den smakar gott också. Små bristningar och nervansamlingar ligger under den som städer, platta städer, som dem man ser från ett flygplan om natten. Din hud är så ljus, och om natten nästan genomskinlig. Jag ligger med örat nära din nacke. Allting är så tyst. Ett brandgult banér bortom skogen och fotbollsplanen och takåsarna. Det slocknar aldrig, inte den här månaden. Långt där borta är det gryning. Så tyst allting är... 

Jag ligger med örat mot din mjuka hud och hör kapillärerna brusa. Tätt mot trumhinnan som en motorväg, trots att det inte finns några motorvägar här. Röda ljus vid horisonten, som överallt där jag någonsin bott. Bor jag här? Ett brus från städerna under växer till ett dån, som en motorväg, som ett kärnvapenkrig. Venerna susar, viskar, rusar. Jag kan inte sova. Röda ljus mot den glödande horisonten.

Långt senare, en skärva av din nacke i tunnelbanan. Samma hud, samma karta. Städerna finns kvar, de myllrar som de alltid har gjort. Det är bara jag som inte är där.