11 september

Första gången jag kysste dig var i en fotoautomat. Hösten låg redan i luften, och trots att det var augusti hade du din bruna, stickade tröja på dig. Samma tröja som jag lånade första dagen på universitetet, några veckor senare. Du sa att den gav mig ett akademiskt utseende, och jag höll med, även om jag egentligen tyckte att den passade bäst på dig. Som på fotografiet.

Fyra små svartvita bilder visar hur vi gradvis närmar oss varandra under loppet av tjugo sekunder. Först två leenden mot kameran (vi hade kunnat vara syskon), sedan min arm runt dina axlar. Det är först efter den andra bilden som jag vågar fatta din hand, och på den tredje vänder du ditt ansikte mot mig och ler. På den fjärde bilden kysser vi varandra.

Vi köpte varsin bildremsa för två euro och klippte ut den sista rutan. Ett tag bar du ditt fotografi i plånboken. Senare hade du det bredvid sängen, instoppat i ramen på ett större fotografi av dig och din syster. Jag vet hur mycket du tyckte om det där fotografiet, hur du kunde plocka fram det när vi inte hade något mer att säga och hur det fick dina ögon att gnistra. Då kunde vi prata i timtal om sådant vi hade varit med om tillsammans. Saker i början, för det mesta. Sedan tunnades materialet ut. Efter ett tag tror jag att vi började göra saker bara för att ha något att prata om under de där stunderna. Var fotografiet är nu vet jag inte. Kanske slängde du det efter att allt var över.