16 september

Med min lilla vante innesluten i en större driver jag nedför Hamngatan medan den första, gnistrande pudersnön singlar ner, skimrande i gatlyktornas ljuskäglor. Doften av rostade mandlar fyller luften, och på trottoaren samtalar vuxna i svarta rockar medan deras barn trycker sina ansikten mot skyltfönstren. Bakom glasrutorna visas en mekanisk fantasivärld av vinkande tomtar, roterande karuseller och konstgjorda snöfall. Vad kostar den? frågar jag, och pekar på en elefant som rör sin snabel upp och ner. De här sakerna kan du bara titta på, svarar mamma. Besviket kramar jag hennes hand hårdare, och tänker att jag ska köpa alltihop ändå, den dag jag blir rik. Vi går vidare till nästa skyltfönster, och nästa efter det. Så fortsätter vi längs hela gatan. Sedan tar vi pendeltåget hem.

En försommardag går jag längs samma gata igen. Det finns en restaurang på varje hörn här, dyra krogar med glasrutor istället för väggar. Jag ser matgästerna genom glaset, känner doften från uteserveringarna. Hur hungrig jag än är kan jag inte gå in dit, får inte gå in dit. Luncherna där inne kostar två timlöner. Två timmar på arkivet för en tallrik kött och potatis, det är inte värt det. Det får bli en hamburgare igen, för att orka med resten av dagen.

Jag måste spara för din skull, för att vi ska slippa gå nerför gatorna på fredag med den där känslan av att varje port är sluten, att varje fönster är igenmurat. Den där känslan som vi aldrig nämner för varandra eftersom det får mina läppar att darra och dina bruna ögon att tåras. Jag vet att det egentligen inte handlar om pengar. Det handlar om att du, precis som jag, inte hör hemma här. Att namnen på stadens gator kom till oss genom kartor och inte genom munnar.

Lisa säger att det går att klara sig utan pengar, på existensminimum. Stormande, brinnande Lisa, med sitt femtonkvadratsliv och sina tusenhektarsdrömmar. Hon säger att det verkligt vackra i livet ligger bortom alla mynt och sedlar, och ibland kan jag tro på det. Om somrarna, när jag ser ut över staden från Skinnarviksberget och känner att lyktorna, båtarna och den bultande kvällshimlen tillhör mig, att inga stängsel och låsta grindar kan förändra det. Men här nere är det annorlunda. När jag går längs Hamngatan längtar jag efter att få äta bakom de där stora rutorna, om att äta utan smaken av skam. Och du längtar också, det vet jag. Så sluter sig väggarna runt Hamngatan, ogenomträngliga, som en ravin.

Nu strömmar tusentals människor nerför gatan. Massan liknar ett enormt vidunder vars vener bultar av drömmen om en annan tillvaro. I mängden får jag syn på Lisa, i svart tjocktröja och jeans. Jag ropar åt henne, går in i demonstrationståget. Vinden greppar tag i Kungsträdgårdens halvt utslagna trädkronor och får dem att rista i middagssolen. Jag har sett samma rörelse tidigare, genom skolsalarnas fönster. Det första, hoppfulla tecknet på att slitet snart är över och den stora ledigheten närmar sig. 

Kanske är det också den här rörelsen i grenarna som får massan att börja sjuda. En grupp svartklädda separerar sig från mängden, Lisa är där, och börjar bryta upp gatstenarna. Och bakom mig slungar sig polisens schäfrar framåt i ultrarapid. 

Allt som händer nu sker långsamt, som om någon tryckt fingret mot en vinylskiva. Jag förstår att vi är utanför det stora varuhuset, men det är guldsmycken som glimrar bakom glasrutan och inte konstgjord snö. Det gäller att jobba och spara för att kunna köpa de där, tänker jag. Och sedan tänker jag på dig. Du skulle gilla dem, de är vackra. Det måste de väl vara om de ligger där? I ögonvrån ser jag Lisa plocka upp en gatsten. Luften dallrar av värme, någon har tänt en eld mitt på gatan. Onödigt, tänker jag. Det är ju redan så varmt.

Lisa böjer sin högra arm bakåt, och i samma ögonblick lyfter poliserna sina batonger och stormar in genom muren av människor. Lisa spänner varje muskel, varje sena i armen, och slungar stenen mot skyltfönstret som splittras. En blixtrande impuls, nu eller aldrig, och så stiger jag in genom fönstret. Golvet är fullt av splittrat glas och utspridda guldsmycken, och så den där skitiga gatstenen mitt i allt. En av de svartklädda kliver in genom fönstret, plockar upp stenen igen och kastar den mot poliserna. Sedan försvinner han. Smyckena ligger kvar i den kvalmiga värmen, matta av dammet från gatan.

Det blir svårare att andas. Plötsligt reduceras mitt synfält till ett enda vitt ljushav, alla ljudintryck till ett enda massivt dån. Rostade mandlar, körsbärsträd, brinnande gummi. En brun iris som fryser till och spricker. Jag tittar på mig själv, innanför fönstret och utanför. Och sedan förlorar jag känseln. Det känns som om jag svävar, som om hela kroppen har domnat och hänger i luften. Det enda som skimrar förbi är en stor hand som drar i en liten, bort och vidare längs Hamngatan.

Så klarnar allting på ett ögonblick. Det är Lisa som drar i min hand, röd i ansiktet av hettan och tårögd av röken. Bakom henne stormar tre poliser fram över gatan med hundar och batonger. Jag försöker springa efter henne, ta mig därifrån, men min kropp är tung som en sandsäck och faller ihop efter bara några meter. En sekund senare pressas mitt huvud mot gatan av en handskförsedd näve.

Och just där, under de dunkande batongslagen, under tyngden av två poliser på min rygg, känner jag plötsligt hur värmen från asfalten och den från min kropp smälter ihop, hur Hamngatan inte längre är ett namn på en karta utan något stort och svart och varmt som rispar min kind, hur staden för första gången ställer fönstren på vid gavel och välkomnar mig in.