27 november

Ansluter till grannens internet, sugs in i någon annans liv i flera timmar och hittar inte riktigt ut. Det är inte ens en person jag känner. Det bara händer på något sätt. Bläddrar igenom bild efter bild medan solen sjunker på andra sidan innergårdsväggen, medan dagen blir en natt som inte kommer sluta förrän nästa gång jag vaknar. 

Jag vill bli självförsörjande. Vill inte låna andras erfarenheter, vill inte leva genom dem. Kanske kan jag bara förstå några procent av bilderna. Jag kan se att de gör saker som jag också har gjort, att de äter samma saker, ser samma band. Men samtidigt är jag inte dem, jag har ingen aning om vilka känslor de upplever i de ögonblicken. För mig blir det bara en grå massa, ett segt ytskum.

Det här är en svacka. Jag kommer tillbaks upp igen. Men jag accepterar mer och mer att tillvaron inte handlar om att nå någon slags framgång, utan bara om att skapa egna att vara lycklig på. För mig är det ett tillräckligt stort projekt för att överskugga allting annat. Jag kanske tänker mer än andra. Det är inte positivt eller negativt. Det bara är.